”Vi vuxna leker för lite!”

– Ledarskapet förstås viktigt, men man behöver också vara lyhörd, lugn och ödmjuk gentemot barnen. Och så behöver vi uppskatta barnens lek. Vi vuxna leker för lite! säger Elvis Hasanaj.

Glädje, rädsla, ledsamhet och förvåning. Detta är några av de känslor som eleverna i förskoleklassen fått dela med sig under eftermiddagens lektion.

– Att barnen ställer sig framför klassen och visar de där känslorna – det är häftigt att de vågar, säger Elvis Hasanaj.

Lektionen ingår i det värdegrundsarbete som han och klassen jobbar med denna termin.

"Jag känner att jag hamnat rätt i livet. Det är roligt att få umgås med barn som är spontana och fördomsfria."

För snart fyra år sedan tog Elvis Hasanaj examen från förskollärarutbildningen vid Högskolan Kristianstad. Sedan dess har han mestadels arbetat som förskoleklasslärare på Antonskolan Blekedamm i Kristianstad.

– Jag känner att jag hamnat rätt i livet. Det är roligt att få umgås med barn som är spontana och fördomsfria. Det är fint att få uppleva detta.

Hans egen barndom präglades av kringflackande. Familjen flydde från Kosovo när han var ett år gammal och de flyttade runt till olika ställen innan de hamnade i Kristianstad när han var sju, åtta år.

– Jag hade en bra barndom, men det skiljer sig lite från många andras, konstaterar han.

Fotbollen löpte som en röd tråd genom ungdomsåren, men efter handelsprogrammet i gymnasiet började han arbeta som försäljare. Snart insåg han att detta inte var hans framtid.

– I samma veva hade jag vänner som skaffade barn och jag märkte hur roligt det var att umgås och leka med dem. Där växte också tanken på att kanske själv arbeta inom förskolan.

Hösten 2014 tog han tjänstledigt från sitt heltidsjobb som försäljare för att påbörja förskollärarutbildningen vid Högskolan Kristianstad.

– Jag var inte så intresserad av att bli ämneslärare, utan kände att det var mer intressant att få jobba övergripande kring hur barn lär sig.

Att lämna en trygg anställning med fast lön för att börja studera var en stor omställning i tillvaron.

– Vi var dessutom inte så många killar i klassen, och ännu färre som hade liknande bakgrund som jag, så jag funderade på om jag verkligen passade in. Men ju mer jag läste, desto mer bekräftad blev jag.

"Vi fick med oss en del uppgifter som skulle lösas, och plötsligt blev allt mer intressant."

Elvis Hasanaj beskriver hur en del saker, som han tidigare tagit för givet, visade sig vara djupt förankrade inom både psykologi och pedagogik. Särskilt tydligt blev det när studenterna fick komma ut på VFU (verksamhetsförlagd utbildning) en bit in på första terminen och därefter återkommande under utbildningen.

– Vi fick med oss en del uppgifter som skulle lösas, och plötsligt blev allt mer intressant. Vi hade till exempel pratat om barnens lekar och föreställningsvärldar, och när jag mötte barnen försökte jag se saker ur deras perspektiv. Leken är ju barnens språk, deras sätt att ta sig fram.

Han förstod också att hans egen bakgrund faktiskt kunde vara en tillgång i mötet med barn från invandrade familjer.

– Det finns många barn idag som växer upp med liknande livserfarenheter som jag. Jag vet hur viktig skolstarten är för att barnet, och hela familjen, ska komma in och bli en del av samhället.

Den mångåriga erfarenheten som fotbollsspelare, och rollen som lagkapten, har också känts som ett plus i kanten. Det hade gett honom en vana att ta för sig, men också att dela med sig.

– Det gjorde att jag inte var särskilt nervös att axla rollen som lärare. Jag är inte så stressad, utan känner mig lugn och trygg.

"och efter en termin kom erbjudandet om fast tjänst som förskoleklasslärare"

Våren 2018 tog han examen. Arbete fanns det gott om – en del studiekamrater hade rentav börjat jobba redan innan utbildningen var avklarad. Elvis Hasanaj fick ett vikariat på ett lågstadium, och efter en termin kom erbjudandet om fast tjänst som förskoleklasslärare på lilla Antonskolan Blekedamm.

Han upplevde att han blev väl mottagen av barn och kollegor, och många tyckte att det var extra kul med en manlig lärare i förskoleklassen.

– Till en början var jag förstås väldigt taggad att sätta igång alla de där sakerna vi lärt oss under utbildningen. Man hade byggt upp en drömbild av arbetsplatsen och av hur man själv skulle vara som lärare.

Nu vet han att verkligheten ofta ser lite annorlunda ut, där hänsyn måste tas till rutiner, arbetskultur, kollegor och, inte minst, föräldrar. Men efterhand började saker falla på plats.

– Ju mer erfarenhet man samlar på sig, desto lättare blir det att styra upp arbetet.

Som förskoleklasslärare har han ansvar för planeringen, men det sker i nära samarbete med kollegan som är fritidspedagog.

– Sedan är det förstås viktigt att också vara lyhörd inför gruppen och försöka se vilka behov och intressen som finns. Utbildningen har gett mig en medvetenhet i mitt förhållningssätt till de enskilda eleverna.

"Det är häftigt när de tar steget – man kan verkligen se hur de växer inombords."

När barnen börjar i förskoleklassen är de individuella skillnaderna ofta stora - en del känner igen enstaka bokstäver medan andra redan kan läsa och skriva nästan obehindrat.

– Vi har ett år på oss att försöka lära dem så mycket som möjligt. Det är häftigt när de tar steget – man kan verkligen se hur de växer inombords.

Leken används ofta i lärandet och inte sällan lockar det fram spontana skratt. Som när klassen, för en tid sedan, pratade om föräldrarnas ålder.

– Någon elev gissade att mamma och pappa var runt 40, någon annan sa 60. En elev sa: ”Min pappa är inte riktigt hundra”. Då var det svårt att hålla sig för skratt.

Text: Kerstin Weman Thornell
Foto: Nils Byrfors