Amina Ohlsson, driver chokladstudio

Aminas klass var den första gastronomikullen att gå ut vid Högskolan Kristianstad. Året var 2006 och Amina var målinriktad.

–Jag var rätt bestämd med att jag ville hålla på med choklad och att jag skulle få bestämma själv. Vi läste alla delar hur man driver ett företag, bland annat marknadsföring, produktutveckling och livsmedelshygien.

Nu har det gått över tre år och Amina har både blivit mamma och årets kvinnliga företagare 2009.

–Utmärkelsen är en belöning för allt man gör. Det är inte ofta man får det uttalat för sig. Sen är det så klart en belöning att se alla glada kunder, säger hon.

Chokladen i fokus

Minas chokladstudio ligger i Rinkaby, en bit utanför stadens puls. Men läget är inte alltid en central ingrediens till ett framgångsrikt recept, utan marknadsföring och att våga är minst lika viktiga kryddor.

–Jag håller fast vid chokladen och jag tror att företagare kan vara rädda för att nischa in sig. En sommar tyckte folk att jag skulle ha glass här och det kom en massa företag som ville sälja sina produkter till mig. Men jag vill ha glass utan tillsatser och då måste jag ha tillstånd för att göra sådan glass här. Vill folk ha glass får de åka någon annanstans. Kunder är dock inget som Amina behöver oroa sig för. Stalldörren öppnas och in drösar ett gäng unga tonårstjejer som suktande trycker sina näsor mot den glasade montern. Chokladpraliner i alla dess former, färger och smaker plockas ner i små vackra askar eller läggs i en liten keramikskål, för den som vill äta i de bohemcharmiga stallbåsen. Aminas experimentlusta tycks sakna gränser och hon pekar på en mörk chokladbit med stänk av grönt i sig.

–Den här pralinen är gjord på pepparmynta som jag tog runt husknuten. Det blir mer grönt med äkta råvaror och jag ville inte köpa pepparmyntsolja. I somras blandade jag konstiga smaker, bland annat rabarber och brännässla.

Brett kontaktnät

Fast de udda smakerna tycks inte skrämma bort Aminas kundkrets. Tvärtom.

–Jag försöker använda mig av kunderna väldigt mycket och det är något som jag lärt mig på gastronomiprogrammet. Jag skickar ut mejl när jag har semle- eller tårtprovning med chokladsmak och resultatet blev att ett hundratal anmälde sig.

Hon berättar även om det breda kontaktnätet som Gastronomiprogrammet har gett henne.

–Jag har gjort flera jobb tillsammans med mina gamla lärare.

Amina får sin inspiration genom att läsa om olika smakkombinationer och kryddningar i matlagningsböcker. Men även kunderna ger inspiration. Den första kunden som gav Amina fria händer var en liten chokladbutik i Malmö som ville ha en touch av Mexico i sin profil.

–I min B-uppsats skrev jag om den mexikanska choklad- och kafékulturen. Det var där allt började och det var maja- och inkafolket som upptäckte den första kakaon.

Efter sin uppsatsresa till Mexico tog Amina fram ett helt nytt chokladsortiment till Malmöbutiken.

–Man skulle känna fläkten av Mexico när man kom in i butiken.

Priset överraskade

Efter utbildningen tog Aminas egna karriär fart och en något överraskad Amina fick i december ta emot priset: Årets yrkeskvinna i Kristianstad. Bakom utmärkelsen står BPW Kristianstad, Business and professional women.

–Jag trodde jag skulle hålla i en chokladprovning och kom tidigt för att göra kaffe. Sedan sa ordförande för BPW att jag skulle vara med på mötet och började prata om att "varje år utser vi årets lokala yrkeskvinna". Jag förstod ingenting, utan tänkte bara att jag skulle hinna med att brygga kaffe. Sedan sa hon att jag uppfyllde all deras kriterier och jag fick en tår i ögat. Det kändes som jag vunnit en miljon på lotto.

Ord från Amina:

• Det är bra att starta ett nytt företag innan produktens högsäsong. Folk äter inte så mycket choklad på sommaren, utan innan jul är chokladruschen igång.
• Getosten är min nya favorit. De första sex månaderna under min graviditet var jag inte sugen på choklad. Då var det mycket lakritsrot.
• Jag ger aldrig choklad i present. Då känner jag mig snål.
• Jag tror att choklad fungerar i alla sorters kombinationer. Allt blir gott med choklad.

Text och foto: Moa Skimutis