”Jag är lite som en vandrande vårdcentral”

Elcykeln är ett viktigt färdmedel för distriktssköterska Moa Esse som trampar mellan de olika patienternas hem i centrala Malmö.

På en ljusblå elcykel far distriktssköterskan Moa Esse fram längs Malmös gator. Det blir många turer varje dag, hem till de patienter hon ansvarar för.

– Och motorn behövs verkligen i en så blåsig stad som Malmö! konstaterar hon.

Just att få knacka på en annan människas dörr och kliva in i dennas privata hem, är en av fördelarna med arbetet, menar hon. Mötet och kontakten blir helt annorlunda jämfört med de snabba träffarna på sjukhuset eller vårdcentralen.

Att hon alls skulle hamna inom hemsjukvården kunde hon inte ana när hon, för sex år sedan, tog sjuksköterskeexamen från Högskolan Kristianstad.

– Det var faktiskt bland det sista jag kunde tänka mig. Jag var så inställd på sjukhus, och framför allt akutsjukvård, så jag skulle absolut inte jobba inom kommunen.

"Jag visste att det var en bred utbildning. Som distriktssköterska kan man ju arbeta på vårdcentral, inom hemvården, på BVC..."

Men efter några år på infektionsavdelningen på Skånes universitetssjukhus började hon fundera i andra banor. Moa bestämde sig därför för att söka till Specialistsjuksköterskeprogrammet, med inriktning mot distriktssköterska, vid Högskolan Kristianstad.

– Jag visste att det var en bred utbildning. Som distriktssköterska kan man ju arbeta på vårdcentral, inom hemvården, på BVC... Själv var jag rätt sugen på att jobba som skolsköterska.

Men att återigen sätta sig i skolbänken innebar fler studielån och dessutom pendling från Malmö till Kristianstad. Moa Esse har full förståelse för de sjuksköterskor som tvekar inför den stora omställningen.

– Det visade sig ändå att upplägget var rätt flexibelt. Många föreläsningar hölls via webben och jag blev dessutom erbjuden praktik i Malmö. Så det blev faktiskt inte så krångligt som jag befarat.

"Man lär känna patienterna på ett annat sätt när man befinner sig i deras hem."

Tack vare den långa praktiken, där hon fick pröva på en rad olika områden som distriktssköterska, fick hon upp ögonen för hemsjukvården.

– Tidigare hade jag en bild av att jobbet mest handlade om att dela dosetter, vilket verkade tråkigt. Men nu insåg jag att det var så mycket mer. Man lär känna patienterna på ett annat sätt när man befinner sig i deras hem. Det blir en djupare relation då de känner sig trygga, och vet att jag är deras ansvariga sjuksköterska.

"Som distriktssköterska är man eftertraktad, så man kan verkligen välja och vraka bland jobben. Det märks att vi behövs."

Redan innan Moa Esse kvitterat ut sin examen hade hon fått erbjudande om arbete inom hemsjukvården i Malmö kommun.

– Som distriktssköterska är man eftertraktad, så man kan verkligen välja och vraka bland jobben. Det märks att vi behövs.

Idag har hon ansvar för 30 patienter som, av olika anledningar, vårdas hemma. Många av dem är äldre och multisjuka, men i gruppen ingår också yngre människor som genomgår cancerbehandling, har hemdialys eller har psykiska besvär.

"Det innebär förstås större ansvar, men är samtidigt väldigt givande. Jag blir lite som en vandrande vårdcentral."

En av de stora skillnaderna, sedan hon blev distriktssköterska, är att hon nu har rätt att förskriva vissa läkemedel.

– Det gör att man inte är så beroende av läkarna, utan arbetar mer självständigt och gör egna bedömningar. Det innebär förstås större ansvar, men är samtidigt väldigt givande. Jag blir lite som en vandrande vårdcentral.

Under utbildningen ingick en kurs i ledarskap och förbättringsarbete, vilket nu kommer väl till pass. I uppdraget ingår nämligen att handleda hemtjänstgruppen i omvårdnadsarbetet.

– Tack och lov består gruppen av ett gäng underbara och erfarna undersköterskor som kan hjälpa mig!

Moa Esse tror att hon kommer bli kvar inom hemsjukvården ett tag, innan hon kanske går vidare till arbetet som skolsköterska. Med vidareutbildningen till distriktssköterska har en rad olika dörrar öppnats.

– Att jag dessutom fått högre lön och bättre arbetstider är förstås också en bonus!

Text och bild: Kerstin Weman Thornell